1024 punkter konst

0
565

1024En bild säger mer än 1000 ord, eller hur var det nu igen?

Apples dator Lisa var den första som hade ett Graphical User Interface, dvs ett grafiskt gränssnitt mot användaren. Man klickade på programikoner och la skräp i papperskorgen. Susan Kare designade flertalet av Apples första systemikoner och alla gamla Macanvändare känner igen den lavendelblå system 7 mappen.

Med system 7 kom även det finurliga ”klippa-och-klistra” i ”Visa info”-fönstret för att byta ikoner på filer och mappar, och denna metod fungerar än idag på allt utom papperskorgen. Men det finns även en hoper redskap för den som sysslar med ikoner regelbundet.

När jag började samla i början av 90-talet fanns det i princip bara  2 sorters ikoner: system- och programrelaterade ikoner samt seriefigurer. Seriefigurer för att de är så ”lätta” att ikonisera, eftersom det redan är enkla i sin form med homogena färgfält. På Windowsbaserade sidan är dessa 2, kompletterat med s.k. ”thumbnails” (dvs krympta foton), fortfarande övervägande, men så är de också ett par år efter i utvecklingen och användandet av ikoner. På Macsidan däremot figurerar allt från mat till djur, via hårdvarumodeller (Macar är ju så snygga!!!) och arkeologi. Nu var jag inte helt rättvis, för det finns faktiskt väldigt avancerade ”iconists” med PC  också, men de är ganska lätträknade, och kommer framför allt från Japan.

Varför börjar man då samla på ikoner?

Den frågan är flerdelad för min del. Själva samlandet i sig är ju en del. Antingen är man ekorre, eller så är man det inte. Alla samlare ler igenkännande när jag berättar att jag samlat i princip allt från clementinpapper till bokmärken och vykort. Icke-samlare skakar bara på huvudet och undrar stilla ”varför???” eller ”hur orkar man?”.

Den andra delen består av en fascination för tecknade bilder, och gärna av det lilla formatet. Min mamma har prenumererat på veckotidningen Hemmets Journal så länge jag kan minnas, och de små illustrationerna på mat- och pysselsidorna var en glädjekälla varje vecka. Ett tag samlade jag på den lilla masken i Kamratposten också. Så egentligen är det inte så konstigt att jag fastnade för ikoner så fort jag visste att de fanns…

I och med att det underbara programmet IconArchiver såg dagens ljus i mars 1996 blev samlandet en ren fröjd. Inga fler ”tomma mapp”-samlingar som inte såg ut att ta någon plats, och som förstördes när man kopierade över dem till en diskett. Version 4 av samma program underlättade samlandet ytterligare, då man kunde börja flytta omkring ikonerna i arkiven, så att alla bananer hamnade bredvid varandra.

Samlandet idag

Nejdå, jag samlar faktiskt inte på allt, men det är inte långt därifrån. Jag har inte räknat ikonerna på länge, och kommer nog aldrig att göra det heller, men jag skulle uppskatta det till en miljon ikoner sisådär. Varje eller varannan dag surfar jag runt på mina nyhetssajter för att se om det kommit något nytt. Ikontätast är det runt de stora helgerna och runt arrangemang som MacWorld Expos.

Nyheterna samlar jag ihop och presenterar kortfattat på min egen sajt IconParade, www.iconparade.com, som i dagsläget även innehåller ca. 800 länkar till andra ikonsajter runt om i världen. Jag gör ingen sållning när det gäller länkarna – alla som erbjuder ikoner i något format får vara med! Jag tycker inte det är min uppgift att bedöma vad folk ska tycka om eller inte. Dessutom har jag sett ganska mediokra ”iconists” utvecklas och bli väldigt duktiga på kort tid, mycket tack vare att de fått uppmärksamhet för sina tidiga alster.

Rita själv?

Nja, jag brukar pyssla ihop ett ”set” då och då, men jag ser inte mig själv som någon stor konstnär. Snarare som en missionär, som bl.a. försökt sprida Fem myror till mina ikonvänner. Jag kan ju tillägga att det inte är ett av mina mest berömda set direkt. Men det var roligt att göra!

Och vem som helst kan rita ikoner, men för att bli riktigt duktig krävs en viss teknik. Dessutom måste man lära sig tänka ”ikon” istället för ”liten bild”. På min FAQ sida finns länkar till några skolor och ”steg för steg”-bilder som du kan låta dig inspireras av. Och vill du kika på mina egna favorit-”iconists” hittar du dem t.ex. på sajterna IronDevil (allt han gör är bra!), Iconfactory (www.iconfactory.com, främst Dave Brasgalla), Etherbrian + Ikthusian (klassiker!), Pixture Studio (matmästare), Around the Pixel (hennes Tiny Stars är urkul!), Perfect Yosemite och icons.cx (ursnygga nya programikoner) i min länksamling.

Med MacOS 8.5 kom dessutom ett helt nytt ikonformat som tillåter miljontals färger och halvgenomskinlig mask. Samtidigt ”uppfann” John Marstall på Perfect Yosemite det vektoriserade sättet att rita ikoner på, som nu har lärljungar över hela världen. Ikonen förändrades från att vara en punkt för punkt-konstform på en 32 x 32 punkters duk till en Illustrator-framställd bild utan taggiga kanter. Och med kommande MacOS X och dess hiskeliga ikonformat inleds ännu en ny era. Men jag tror ändå att den gamla hederliga ikonen alltid kommer att finnas, för det är något speciellt med dem. Jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka ”hur får man plats med så mycket detaljer på den lilla ytan?” nästan dagligen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Studentlitteraturs personaltidning Väntilen #13 september 2000.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.